På den bördiga Dalboslätten invid Vänerns sydvästra strand brukar Bertil Hagsgård och Hagsgårds Lantbruk närmare 700 hektar åkermark. Jordarten är mjällera och Jordbruksverkets statistik indikerar en normskörd på 7 ton höstvete. Bertil har en varierad växtföljd med såväl spannmål, oljeväxter, ärter, åkerbönor som gräsfrö. Tillsammans med sin fru Hillevi bedrivs även en slaktsvinuppfödning med egenodlat proteinfoder.  

Bertil är också noggrann med markvården såsom underhåll av täckdiken, vilket är av yttersta vikt i denna nederbördsrika bygd. Han menar att underhåll och investeringar i täckdikning även har klimatmässiga aspekter, eftersom en god dränering är ett grundkrav för att kunna tillämpa plöjningsfria metoder och på så sätt lagra in mer kol. Likaså är det nödvändigt med ökade investeringar i dränering om vi menar allvar med att öka odlingen av baljväxter för humankonsumtion i Sverige.  

Bertils filosofi är att årligen behovstäckdika och laga brunnar, samt lägga nya täckdiken så att dikesavståndet blir tätare. På så sätt rustas jorden för ett klimat med ökad nederbörd.  

En fråga som det talas mindre om är hur dikesunderhåll och investeringar i täckdikning lämpligen bör finansieras. Ett kapitel för sig är dessutom finansiering av investeringar i täckdikning på arrenderad mark men det lämnar vi därhän för nu. Hursomhelst, så säger företagsekonomisk teori att investeringar som genererar kassaflöden under lång tid lämpligen kan finansieras med skuld medan man bör vara försiktig med att låna för mycket till löpande ”konsumtion” eller underhåll. Här uppkommer en intressant frågeställning. Nämligen var gränsen går mellan investering och underhåll när det gäller täckdiken (och övriga markförbättrande åtgärder)? Är det i själva verket så att åtgärder som i bokföringen klassas som underhåll faktiskt är investeringar i verklig mening, dvs att åtgärden höjer värdet på marken samt genererar kassaflöden under lång tid?  

Bertil och teamet på Gårdskapital håller med om att det finns en gråzon. Det kan visst finnas åtgärder som i bokföringen visserligen är att betrakta som löpande underhåll, men som faktiskt höjer avkastningen på marken under flera år framöver. Exempel förutom dikesunderhåll är exempelvis kalkning. Därmed är det inte orimligt att finansiera en sådan åtgärd med ett lån, även om balansräkningen inte uppmanar till detta. En klassisk (och möjligen uttjatad) doktrin inom bankvärlden säger ju att ett lån ska ha samma löptid som avskrivningstiden på den tillgång som lånet finansierar. Enligt denna doktrin ska alltså löpande underhåll (som kostnadsförs direkt) inte finansieras med något långfristigt lån. Avskrivningstiden i bokföringen ska i teorin spegla tillgångens verkliga livslängd (nyttjandeperiod) men i praktiken behöver det inte vara så. Vi behöver snarare ställa oss frågan om vilken som är tillgångens verkliga livslängd, snarare än dess bokföringsmässiga. Men det är en diskussion som tål att avhandlas vid ett annat tillfälle.  

Hursomhelst, så är Gårdskapital och Bertil Hagsgård överens om att såväl underhåll som re-investeringar och nyinvesteringar i täckdikning behöver öka. Och så länge det går att påvisa att åtgärden - vare sig den i bokföringen klassas som investering eller underhåll - ger en bestående avkastningsökning så är det inte orimligt att finansiera åtgärden med lån. I linje med denna filosofi finansierade Hagsgårds Lantbruk en täckdikesrelaterad åtgärd med hjälp av Gårdskapital som finansieringspartner.  

Täckdikning ligger Gårdskapital varmt om hjärtat och vi vill gärna hitta liknande projekt att finansiera.