Vad ska man så som fånggröda? 

Bäst resultat får man oftast genom att välja blandningar av olika arter. På så sätt minskar risken att hela täckgrödan misslyckas vid ogynnsamma förhållanden, något som är vanligare med en enskild art. 
En framgångsfaktor är att välja komponenter med olika rotsystem – både fibrösa och pålrötter. 

Rätt sammansatta blandningar ger också en bättre mix av låga, medelhöga och höga växter. Det minskar risken för ogräs i fånggrödan och ger samtidigt en mer effektiv produktion av biomassa­. Fältförsök från eAgronom visar tydligt hur detta kan öka avkastningen (mätt som t/ha torrsubstans). 

Resultaten ovan ska ses som exempel. Det är viktigt att alltid välja arter som är anpassade till den enskilda gårdens förutsättningar. Arterna i blandningen bör inte vara samma som används som huvudgröda i växtföljden, och det är klokt att undvika sådana som är känsliga för samma skadegörare eller sjukdomar. 

Valet mellan färdigblandade fröblandningar och egenkomponerade blandningar beror på flera ekonomiska faktorer. Oavsett vilket är det värt att notera att en betydande andel honungsört (phacelia) eller vicker i blandningen kan vara gynnsamt. Tyska studier visar att dessa två arter hjälper marken att behålla betydligt mer vatten jämfört med att lämna marken bar – något som är särskilt värdefullt under år med hög avdunstning. Honungsört minskar vattenförlusten från marken med 19,2 %, och vicker med 25,5 %. Se studierna av Gernot Bodner via praxis-agrar.de 

Hur ska fång- och mellangrödor sås? – Tillgängliga tekniker 

Om en blandning består av fröer med mycket olika storlek är bredspridning med tallriksspridare sällan ett bra alternativ. Det gäller i praktiken de flesta blandningar. Problemet är att utsädet då fördelas ojämnt – små frön tenderar att sjunka till botten i tanken och hamnar oftare på ena halvan av fältet. 

Samma risk finns vid sådd med vanlig såmaskin eller vid bredspridning med småfröaggregat. Därför är det viktigt att blanda fröerna ordentligt och, om möjligt, fylla på tanken oftare med mindre mängder utsäde. Detta gäller särskilt vid radsådd.  

I praktiken återstår två huvudalternativ: radsådd (inkl. direktsådd) eller sådd med småfröaggregat. 

• Småfröaggregat är billigare och snabbare, men ger sämre etablering om markfukt saknas eller om det finns mycket halm på ytan. 
• Radsådd/direktsådd ger oftast säkrare uppkomst, men tar mer tid. 

Ett ytterligare problem vid mycket halm kan vara förekomsten av fenoliska föreningar, som bensoesyra, salicylsyra och syringinsyra. Dessa har en växthämmande effekt, särskilt på unga plantor. Vid sådana förhållanden rekommenderas en 20–30 % högre utsädesmängd. 

Var ska fång- och mellangrödor planeras in? 

Placeringen i växtföljden är oftast enkel: Vanligast är att så efter tidigt skördade grödor och före planerade vårsådda grödor året därpå. Att så in i växande tidigare huvudgröda är också en välanvänd strategi. 

En utmaning kan vara rester av herbicider från tidigare huvudgrödor – ibland till och med från odlingssäsonger längre tillbaka. Aktiva substanser kan finnas kvar i marken eller på växtrester. Kunskapsunderlaget kring detta är tyvärr begränsat, men risken är potentiellt större vid reducerad jordbearbetning. 
Även markens pH påverkar nedbrytningen – både för högt och för lågt pH kan förlänga nedbrytningstiden. Baljväxter i fång- eller mellangrödeblandningar är särskilt känsliga. 

Fält med för lågt pH utgör inte bara en dålig växtmiljö för huvudgrödan, utan även för fång- och mellangrödor. Särskilt vid lågt pH försämras rotutvecklingen, vilket gör det svårt för grödan att tillgodogöra sig näring och vatten. 

Det går att välja arter som är mer toleranta mot lågt pH, till exempel råg eller lupin, men dessa har också en högre vattenförbrukning under växtsäsongen.  

När ska fång- och mellangrödor sås? 

Tidpunkten för sådd är en helt avgörande faktor för att lyckas. Grundregeln är enkel: ju tidigare, desto bättre – men med vissa undantag. Vid mycket tidig sådd finns en risk att grödan hinner gå i blom och sätta frö innan vintern. Om det finns risk för det är det klokt att välja övervintrande arter i blandningen, till exempel luddvicker, höstsådd foderärt, åkerböna (hösttyp) eller vinterhavre. Dessa arter blommar normalt inte före vintern, även vid tidig sådd, men kräver ofta mer arbete på våren. 

I svenska förhållanden är det stor skillnad mellan regioner: 

• I södra Sverige kan sådd i slutet av juli eller början av augusti ge ett mycket starkt resultat. 
• I mellersta och norra Sverige är tidsfönstret kortare, och valet av art/blandning blir extra viktigt för att få tillräcklig tillväxt. Att så in i föregående gröda kan också vara nödvändigt för att få goda resultat.  

Om skörden drar ut på tiden eller andra faktorer gör att sådden av fång- och mellangrödor blir försenad, finns en teoretisk – och något kontroversiell – lösning: att tillföra en liten giva kväve vid sådd. Syftet är att förbättra C/N-kvoten i det översta jordlagret så att grödan kan utvecklas tillräckligt för att fylla sin funktion. 

Kvävet ska här inte ses som en ren kostnad. En välutvecklad fång- eller mellangröda binder mer nitratkväve, det vill säga det restkväve som finns kvar i de djupare jordlagren efter skörd. Utan en växande gröda riskerar detta kväve att lakas ur under vintern och gå förlorat för nästa års gröda. Med en bättre etablerad gröda finns det istället kvar och blir tillgängligt för efterföljande gröda. 

Sammanfattning

Att etablera fång- och mellangrödor på ett effektivt sätt är en konst – men en konst som lönar sig. Lika viktigt som etableringen är att avsluta grödan på rätt sätt, till exempel genom mulching eller vältning.

Målet är i grunden att tillföra mer organiskt material till jorden och säkra dess produktionsförmåga under många år framåt. Fång- och mellangrödor kan dessutom ge extra intäkter genom eAgronoms kolkreditprogram i samarbete med oss på Gårdskapital, samt via stöd från EU/Jordbruksverket.

Originalartikeln från eAgronom hittar du här (länk på engelska) https://blog.eagronom.com/how-to-be-successful-with-cover-cropping-best-practices