Kolkrediter – vad är de och vem köper dem?

Marknaden för kolkrediter bygger på insikten att eftersom koncentrationen av växthusgaser i atmosfären som helhet är orsaken till klimatförändringarna, spelar det ingen roll var utsläppsminskningen eller koldioxidupptaget sker – det gynnar hela planeten. Därför kan ett företag bidra till klimatarbetet även genom att investera i en utsläppsminskning som sker utanför den egna verksamheten eller det egna landet.

En kolkredit motsvarar ett ton koldioxidekvivalenter som antingen inte har släppts ut (avoidance) eller har tagits bort (removals) från atmosfären. Den kan säljas från en aktör (som genomfört åtgärden) till en annan (köpande företag). Genom att skapa en marknad för dessa krediter skapas ett finansiellt incitament för projekt och verksamheter som minskar utsläpp eller binder kol – varje ton koldioxid kan helt enkelt omsättas till en intäkt i form av en kredit.

Organisationer som Gårdskapitals samarbetspartner eAgronom utvecklar projekt som genererar certifierade och högkvalitativa kolkrediter som hjälper företag att nå sina mål för minskade utsläpp. Andra aktörer, som exempelvis South Pole, medverkar i projektutveckling eller handlar med krediterna och ser till att de når rätt köpare i rätt volymer.

Varför köper företag kolkrediter?

Det finns många skäl, till exempel;

·       för att nå sina nettonollmål,

·       för att anpassa sig till Parisavtalet,

·       för att följa SBTi:s kriterier,

·       för att möta kundkrav, branschstandarder eller konsumenternas ökade miljömedvetenhet.

Vanligast är att kolkrediter används som en del av en bredare hållbarhetsstrategi. Genom att räkna in värdet av köpta krediter i sitt klimatarbete kan företaget visa framsteg mot nettonoll – det vill säga att de totala utsläppen balanseras mot motsvarande minskningar och upptag.

OBS: De mest betrodda organisationerna, som Greenhouse Gas Protocol och Science Based Targets Initiative, tillåter inte att köpta krediter räknas som en direkt minskning av de egna utsläppen. Om minskningen sker utanför företagets värdekedja räknas det endast som kompensation (offsets) – inte som en faktisk utsläppsminskning. Därför betonas att företag i första hand ska minska sina egna utsläpp, och endast använda krediter för att kompensera kvarvarande utsläpp.

Detta leder också till ett ökat fokus på insetting – projekt som minskar utsläpp inom det egna företagets värdekedja.

Exempel på företag som köper kolkrediter

Flera globala företag använder kolkrediter som en del av sina strategier, exempelvis Disney, Microsoft, Delta Airlines, Samsung och Google.

Microsoft har till exempel tecknat avtal om att köpa krediter från flera olika typer av projekt inklusive naturbaserade lösningar såsom regenerativt lantbruk samt mer tekniska lösningar såsom via Direct Air Capture (DAC) för att ta bort koldioxid ur atmosfären.

Microsoft är ett av de många företag som har köpt kolkrediter.

Frivilliga kolmarknader vs. utsläppshandelssystem

Kolmarknaden delas ofta upp i två huvudspår:

·       Frivilliga kolmarknader (VCM): företag kan frivilligt köpa och sälja krediter för att stötta klimatåtgärder.

·       Utsläppshandelssystem (ETS): lagstadgade system där utsläppsrätter delas ut till företag i sektorer med höga utsläpp. Dessa utsläppsrätter (tillstånd att släppa ut ett ton CO2e) kan sedan handlas mellan företag, och det totala antalet minskar gradvis för att pressa ner utsläppen.

Sammanfattningsvis: VCM belönar minskningar och inlagring, medan ETS begränsar utsläpp genom ett tak.

Låg- vs högkvalitativa krediter

Alla kolkrediter är inte lika. Värdet beror på hur projektet har utformats och certifierats:

·       Låg kvalitet: projekt med svaga metoder eller egenpåhittade standarder.

·       Hög kvalitet: projekt som följer strikta standarder, med flera led av kvalitetskontroller och tredjepartsgranskning.

Gårdskapitals samarbetspartner eAgronom utvecklar sitt program enligt Verra VM00042 2.0, den mest strikta metodologin för jordbrukssektorn. Verra är världens största standardorganisation och register för kolkrediter.

Det finns också stora skillnad mellan kolkrediter beroende på vilken teknik eller process som använts för att fånga in koldioxiden. Metoder som Direct Air Capture (DAC) är till exempel betydligt mer permanent än kolinlagring inom jordbruk och därför är även priset på dessa kolkrediter högre.

Kolkrediter kan exempelvis genereras inom lantbruket genom ökad användning av fång- och mellangrödor.

Avslutningsvis

Kolkrediter spelar en viktig roll i företags klimatarbete, men ska inte ses som en ursäkt för att inte också minska utsläppen utan snarare som ett verktyg för att motverka effekten av de utsläpp man ej kan undvika. Trots viss kritik visar rapporter från bl.a. Ecosystem Marketplace att företag som använder kolkrediter faktiskt ligger före sina konkurrenter i arbetet med att sänka utsläppen – och därmed positionerar sig som ledare i klimatomställningen.