Här kan du läsa mer om våra låntagare, inspireras av intervjuer med framsynta lantbrukare, och läsa mer om de senaste nyheterna från Gårdskapital

“I Have Seen the Enemy....and it's Our Mindset!”

Our biggest challenge by far in the agricultural transition toward sustainability is our persistent belief that nature is a force to be overcome or dominated. We need to learn to work with nature. Once we do this, life, soil, nutrition, and biodiversity - the entire systems that support life on earth become capable of regenerating their optimal conditions.

There are multiple references in literature and science that have contributed to our belief that nature needs humankind as its master. This dates at least back to Sir Frances Bacon in his Novum Organum (Bacon, F. (1878)), in the 17thCentury and pursued and amplified by many of the Enlightenment thinkers whose belief in their newfound scientific method knew no limits to being able to understand, and therefore control, nature.

Conventional agriculture has created a dependency on products that do indeed increase yields initially, but ultimately deplete the soil into which the chemicals and the monocultures are introduced. Farmer dependency is the result, and the pretext is that the continuous cycle of chemical enhancement is necessary to feed the growing human population. With the intense use of artificial fertilizers, pesticides, ploughing, monocultures and huge feed-lots with domesticated animals, the “modern” farming system is systematically destroying the life in the soil. While this way of farming has resulted in short-term efficiency and higher output of calories, it has done so at the expense of future generations, by depreciating the value of the very asset they depend on for their food. It has prioritized short term gains over long-term value creation. While intense use of ploughing and synthetic fertilizers enables high yields short term it distorts the natural processes in the soil, degenerating its capacity to naturally support plant growth.

Regenerative farming may have lower yields to begin with, but it ends up, after a few natural growing cycles, being 78% more profitable than conventional agriculture whilst continually improving the soil (LaCanne, C. E., & Lundgren, J. G. (2018)) Improved soil provides not only higher yields, but much more nutritious foods.

A prolific billionaire set up a challenge in which he has promised $100 million to the person who could develop the most efficient means of carbon removal. Well, had the billionaire studied biology he would know that photosynthesis is probably the most efficient carbon capture cycle on Earth - and in collaboration with soil's ability to sequester carbon, ridicules artificial or technological efforts to do the same.

Technology is therefore much more effective when it works in collaboration with nature as opposed to when it tries to supplant nature or beat it at its multi-billion-year perfected cycles. Agriculture is a form of technology, and it is at the center of influencing nature for the benefit of humankind. If the technology of cultivation of food or farming works toward better nutrition and biodiversity, success will be more likely. Farming is a capital-intensive business, requiring a large balance sheet with expensive agricultural real estate and machines. Many farms carry large debt burdens, often pushing them into an extractive way of farming that is focused on maximizing short term yields to cover debt repayments. 

The consequence of this is that farmers’ most important asset – the health of their soil – is frequently sacrificed. In our modern human-technology-centric mindset the soil is thought of as a sterile medium where seeds are planted, and artificial inputs are added to grow crops. This is not an efficient use of technology as it boosts short-term output at the expense of long-term soil degradation. The soil is effectively a living organism that provides the very foundation for the plants and animals which humans depend on for our food. Without functioning soil, it is not possible to produce enough high-quality food to sustain our modern society and its billions of people. The current global food system systematically depreciates the value of the soil. This has negative consequences not only for the environment, but also for our health, as depleted soil produces foods with poor nutritional content. The solution is obvious: Farmers should urgently regenerate the quality of soil. 

The good news is that this is possible by applying a set of regenerative farming principles, including for example minimizing soil disturbance, ditching the use of artificial inputs, growing a broader variety of crops, managing grazing animals in a holistic way, and keeping the soil covered with plants and organic material. Not only does this enable farmers to grow healthier more nutritious foods, but it also ensures that the soil will be able to continue to do this for generations to come. A healthy well-functioning soil is also much more efficient at retaining water and hence makes farms more resilient against some of the effects of climate change such as droughts. 

In addition, healthy soil is a great at sequestering and storing carbon from the atmosphere and can therefore play a pivotal role in the drawdown of atmospheric carbon, which future generations also depend on for their well-being. Finally, a regenerative farm is less input-dependent and can be much more profitable, especially on a risk and cost adjusted basis over time. A diversification of crops makes farm businesses much more resilient against the effects of poor harvests during years with poor weather conditions. It is important to raise awareness among consumers about the benefits of regenerative farming, and to create a stable and growing demand for farmers producing regenerative foods.

Carbon credits by farmers is not a particularly good solution. As a species, we are already pushing our chances of extinction to new levels of likelihood due to the extreme levels of carbon dioxide being pumped into the atmosphere, mostly in industrialized nations. The undeniable solution to these inequalities in cause and in effect whereby the poorest populations of the planet inexorably suffer the consequences of unbridled emissions, is in the reduction in absolute terms of the quantity of those emissions. Providing an excuse or a convenient monetary exchange between polluter and carbon-absorbing land does not change the fundamental imbalance. It suggests that we can buy our way out of planetary destruction which is an illusion. Re-establishing the conditions for nature to heal is only possible with a reduction of emissions. The real carbon tax is an increase in the cost of capital to those who pollute and the provision of cheaper capital to those who regenerate. There are situations in which charging a carbon credit can be potentially useful so long as they’re being bought not to “offset” but simply to support carbon sequestration in addition to cutting emissions for financially incentivizing carbon captive farming.

Authors: Matthias Karthäuser, David Elvingsson, and Jonathan Jenny

(ENG) Challenges in Agroforestry and Regenerative Farming

Direktavkastning på jordbruksfastigheter.pdf

Den senaste tidens räntehöjningar har ytterligare aktualiserat frågan om jordbruksfastigheternas direktavkastning (dvs fastighetens nettokassaflöde i förhållande till dess marknadsvärde). Ett vanligt argument mot att finansiera en jordbruksfastighet med en hög andel lån är att direktavkastningen från fastigheten är låg och att de årliga kassaflödena från fastigheten inte klarar att betala ränta och amortering på banklånet. För skogsfastigheter med oregelbundna kassaflöden är denna problematik särskilt påtaglig. Lånefinansiering kräver årlig ränta och i vissa fall även amortering samtidigt som skogen inte ger några positiva kassaflöden förrän vid slutavverkning och i viss mån gallring. 

Danske Bank presenterade i en rapport under 2022 att direktavkastningen från skogsfastigheter kan förväntas bli max 1% de kommande åren. Det säger sig självt att det medför svårigheter att finansiera en fastighet som har 1% direktavkastning med en låneränta som har betydligt högre procentsats. 

Så, vad är den maximala belåningen som en jordbruksfastighet tål? Det beror för det första på kompositionen av fastigheten. En jordbruksfastighet består som bekant av komponenterna åkermark, betesmark, skogsmark, tomtmark, småhus och ekonomibyggnader. En liten jordbruksfastighet som enbart består av skog och privatbostad har en mycket blygsam direktavkastning medan en välarronderad åkermark eller en rationell ekonomibyggnad har en jämnare och högre direktavkastning.

 Ju högre kassaflöde per hektar och ju lägre marknadsvärde per hektar desto högre direktavkastning. En klassisk spannmålsgård i Skåne har låg direktavkastning pga högt marknadsvärde medan en högavkastande mjölkgård i norra Sverige kan ha en hög direktavkastning pga lågt marknadsvärde. Specialgrödor såsom sockerbetor, rotfrukter och fruktodlingar kan betinga en väsentligt högre direktavkastning pga höga kassaflöden per hektar jämfört med traditionella grödor. 

         En förenklad regel av jordbruksfastighetens maximala belåning är: Direktavkastning från fastigheten/(kalkylräntan på lånat kapital + amorteringstakt). Om direktavkastningen är 3%, kalkylränta är 4% och amorteringen är 1,5%, då blir den maximala belåningsgraden = 3%/(4% + 1,5%) = 55%. 

Om vi istället sänker kalkylräntan till 3%, slopar amorteringen och ökar direktavkastningen till 4%, då klarar fastigheten 100% belåning. 

En relevant fråga i sammanhanget är också vilka kassaflöden som ska hänföras (allokeras) till fastigheten? Om vi har en jordbruksfastighet som består av 100% åkermark, och de enda intäkterna är skörd av grödorna som odlas på fastigheten, då är det enkelt och odiskutabelt. Svårigheten uppstår när vi ska fördela intäkter från animalieproduktion, externa körslor och andra intäkter i företaget. Ditt företag kanske har stora intäkter från maskinstationsverksamhet och dessa maskiner förvaras troligen i maskinhallar som tillhör fastigheten. Ska då intäkterna från maskinstationsverksamheten hänföras till fastighetens direktavkastning eller inte? 

         Eller du kanske äger en fastighet med ekonomibyggnader i vilka du bedriver mjölkproduktion men samtidigt arrenderar du flera fastigheter där du odlar foder till mjölkproduktionen. Hur ska då direktavkastningen från din självägda fastighet beräknas? Det är lätt att veckla in sig i abstrakta beräkningar. 

De flesta verkar vara överens om att direktavkastningen på jordbruksfastigheter är låg (dvs kassaflödet är lågt i förhållande till marknadsvärdet) och att detta medför svårigheter att finansiera jordbruksfastigheter med en hög andel skuldfinansiering. Men hur hög är då direktavkastningen på jordbruksfastigheter egentligen? Finns det några objektiva siffror? 

För att gå till botten med mysteriet studerar vi Sveriges jordbruksarrendatorers arrendeavgifter. Arrendeavgifterna bör rimligen utgöra ett golv för jordbruksfastigheternas direktavkastning. Logiken bakom detta resonemang är att en jordbruksarrendator maximalt kan betala sitt driftsöverskott i arrendeavgift. Förhoppningsvis delar jordägare och markägare ungefär lika på överskottet så att direktavkastningen de facto är arrendeavgiften*2. För att kunna jämföra arrendeavgiften med direktavkastningen sätts arrendeavgiften i relation till marknadsvärdet på fastigheten, då får vi den implicita jordräntan. Genom att utföra denna räkneövning med hjälp av Jordbruksverkets förnämliga statistik erhålles följande resultat enligt figuren. Ur diagrammet nedan framgår att jordräntan, dvs arrendeavgiften i förhållande till (jordbruks)markens marknadsvärde har sjunkit successivt. Det beror på att marken har ökat i värde fortare än arrendeavgiften har ökat. 

Arrendeavgiften antas bero av kassaflödena från jordbruksdriften. Arrendatorn kan inte betala mer i arrendeavgift än vad jorden avkastar, åtminstone inte långsiktigt. 

Ur statistiken (som sträcker sig fram till 2020) framgår att jordräntan på svensk jordbruksmark är ca 2%. Frågan är då hur stor del av det årliga överskottet som fördelas till jordägare respektive arrendator genomsnittligt i Sverige? Ifall vi antar att jordägare och arrendator delar ungefär lika på överskottet från marken så är direktavkastningen 2%*2 = 4%

Figur 1: Jordräntan varierar beroende på var i Sverige vi befinner oss. I norra Sverige är jordräntan högre, detta på grund av att markpriserna är lägre. Det betyder dock inte att arrendeavgiften är högre i absoluta tal, det betyder bara att arrendeavgiften i förhållande till markvärdet är högre. Detta är samma fenomen vi ser på skog, dvs direktavkastningen är högre i norra Sverige på grund av en lägre kapitaldensitet (lägre konkurrens om marken). 

Figuren visar att Götalands skogsbygder har lägst jordränta. Det talar för att arrende är mest fördelaktigt i dessa bygder, kontra att äga. Även om äga historiskt sett visat sig vara väsentligt mer fördelaktigt än att arrendera. Figuren visar även att banklåneräntan historiskt varit lägre än jordräntan i samtliga regioner. En intressant spaning är vad som händer i framtiden. Troligen tar det tid för arrendeavgifterna att justeras till det högre ränteläget eftersom arrendeavgifterna är fasta på kort sikt, till skillnad från räntan som är mer flyktig. 

För att få en mer fokuserad studie över jordräntan kan man med fördel studera Svenska Kyrkans förvaltning av de s.k. Prästlönetillgångarna. Detta är jord- och skogsmark som Svenska Kyrkan äger sedan medeltiden och vars jordbruksdel arrenderas ut till jordbruksarrendatorer. Vi väljer att studera Linköpings stift. Ur Linköpings Stifts årsredovisning avseende Prästlönetillgångarna erhålles följande siffror: 

Figur 2: Direktavkastning + värdeförändring = totalavkastning. Direktavkastningen på jordbruksmark mätt som jordräntan (dvs arrendeintäkten i förhållande till marknadsvärdet på jordbruksmarken) har under perioden varit ca 2%. För skogsmark är den något lägre. För skogsmark ska dock detta mått tas med en nypa salt eftersom slutavverkningar kan vara oregelbundna, särskilt i dessa granbarkborretider. För att svara på frågan: ”Vad är direktavkastningen på jordbruksmark?” så visar studien att den MINST bör vara 2%. 

Den implicita jordräntan bör utgöra ett golv för vad marken avkastar eftersom arrendatorn inte kan ge bort mer än vad marken avkastar. Förmodligen (och förhoppningsvis) är direktavkastningen (det operativa kassaflödet netto)/marknadsvärdet närmare 4%, givet att arrendator och markägare delar minst 50/50 på överskottet. 

Statistiken från Jordbruksverket och Linköpings Stifts Prästlönetillgångar visar att jordräntan i slättbygden är ca 2%. Sedan är den stora frågan vad direktavkastningen är? Om vi antar, enligt ovan, att arrendator och jordägare delar lika på överskottet, så är direktavkastningen ca 4%. Det har dock inte gjorts några studier på hur överskottet från jordbruksdriften fördelas mellan jordägare och arrendator. Man kan ju hoppas att en aktör som Svenska Kyrkan fördelar detta överskott rättvist. I Kyrkoordningen, som ligger till grund för förvaltningen av Prästlönetillgångarna står följande: 

Tillgångarna ska förvaltas så effektivt som möjligt och på ett sådant sätt att de ger bästa möjliga uthålliga totalavkastning. Förvaltningen ska också ske på etiskt försvarbart sätt i enlighet med kyrkans grundläggande värderingar.

Den första meningen torde indikera att Kyrkan vill ta en så hög arrendeavgift som möjligt för att maximera avkastningen. Den andra meningen torde å andra sidan indikera att Kyrkans arrendeavgift är skälig och uthållig. Det mest etiska vore att ta ut en arrendeavgift som tillåter arrendatorn att var uthålligt lönsam. 

Hursomhelst, för att svara på den ursprungliga frågan om jordbruksfastigheternas egentliga direktavkastning så bör man kunna drista sig till att hävda att den ligger någonstans mellan 2-4% på jordbruksmark. Men att direktavkastningen varierar kraftigt beroende på den enskilda gårdens inriktning. De verksamheter som bedrivs på svenska jordbruksfastigheter är heterogena till sin natur och därmed skiljer sig direktavkastningen avsevärt. För att direktavkastningen ska öka i framtiden krävs att kassaflödet från fastigheterna ökar i en snabbare takt än markpriserna. Om fastighetsvärdena fortsätter att öka fortare än kassaflödet från marken sjunker direktavkastningen. Då är det endast kontantköpare utan krav på ränta och amortering som kan förränta fastigheterna, såvida inte en annan typ av lånefinansiering blir verklighet.  

Är du nyfiken på en alternativ finansieringsform för att förvärva jordbruksfastigheter? Gårdskapital håller på att utveckla en ny alternativ låneform för förvärv av jordbruksfastigheter som syftar till att främja investeringar på fastigheten snarare än amorteringar. Vi vill gärna prata med dig om din syn på hur en mer flexibel lånefinansiering kan utformas. Du får därför gärna svara på 5 snabba frågor om din syn på finansiering av jordbruksfastigheter på följande LÄNK 

Om inte annat får du gärna fundera över diskussionsfrågorna nedan, och kanske diskutera med grannen eller kollegan över en kaffe: 

1.     Vad tror du händer med priserna på jordbruksfastigheter framöver? 

2.     Vad är den implicita jordräntan i din bygd? (Dvs arrendeavgift dividerat med fastighetens marknadsvärde)

3.     Vad tror du händer med direktavkastningen i framtiden? Hur låg kan den bli? Finns det något golv?

4.     Vilka möjligheter ser du att höja direktavkastningen på jordbruksfastigheter generellt? 

Figur 3: Motsatsförhållandet mellan direktavkastning och värdeökning. Ifall värdet på en fastighet ökar utan att det årliga operativa kassaflödet från fastigheten ökar, då minskar direktavkastningen. Det är denna trend vi sett de senaste åren på jordbruksmark. 

Frågan är om det finns något golv för direktavkastningen. Hur låg kan direktavkastningen bli? I en värld där samtliga fastighetsköpare finansierar köpet kontant kan direktavkastningen bli hur låg som helst eftersom dessa köpare inte behöver skaffa fram kassaflöden för att betala regelbundna amorteringar och räntekostnader. Men i en värld med lån kan direktavkastningen troligen inte avvika för mycket från låneräntan. 

Avslutningsvis några tänkvärda citat från branschens finansieringsexperter: 

Direktavkastningen på mark ligger idag på ca 1-1,5%. Bankerna pratar idag om återbetalningsförmåga och ställer krav på ca 4% i riskkalkylen. Allt fler får svårt att nå detta. Sedan kan man fråga sig om det är intjäningen som är för låg eller fastighetspriserna som är för höga?

Lantbruksföretagens problem handlar ofta om likviditet. Men om man klarar sina amorteringar så är det inte irrationellt att investera i de här värdeökningarna

Det är tufft att köpa mycket mark i början av sin företagarkarriär. Det handlar ju om att bygga ett starkt kassaflöde och då finns det ofta andra investeringar som betalar sig bättre. Men markköpet säkerställer tryggheten i företagandet för många.

Köpt areal ger en avtagande räntekostnad över tiden medan arrendet följer prisutvecklingen på marken och det leder till ett kostnadsgap som växer över tiden.

Med dagens höga prisnoteringar på skogsmarken hamnar ofta direktavkastningen under 1%. För att bibehålla oförändrad direktavkastning måste virkespriset kompensera både för ökat skogsfastighetspris samt ökade kostnader.

Vad är egentligen direktavkastningen på jordbruksfastigheter? 

“Just in time” filosofin som länge dominerat inom ekonomin har tappat i popularitet efter pandemin när sårbarheten i de globala leveranskedjorna uppenbarat sig allt tydligare. Med nya möjligheter inom precisionsodling möter en annan typ av filosofi dock en mer lovande framtid inom jordbruket. 

Att förstå vad grödorna på fälten behöver just nu och snabbt kunna vara på plats och leverera precis lagom mängd har potential att hjälpa lantbrukare att få betydligt bättre skördar och ekonomi. För att jämföra med ett industriföretag kan man tänka sig plantan som själva maskinen, som hela tiden behöver tillgång till rätt insatsvaror (dvs vatten, näringsämnen, m.m.) för att kunna bibehålla optimal produktion. Om det till exempel saknas avgassystem i bilfabriken har det ingen betydelse hur många växellådor som finns på lager. På samma sätt har det ingen betydelse hur mycket mer kväve man ger grödan, om den begränsande faktorn egentligen är något annat. Med olika verktyg för precisionsodling blir det enklare att veta vad den begränsande faktorn är för grödan, på varje plats och vid varje tidpunkt, för att kunna fylla på med mer av det som behövs precis när grödan behöver det.  

Vi träffar Isak Nielsen som är grundare och VD på AgriOpt, ett agtech-företag som specialiserat sig på att med hjälp av data och analys hjälpa lantbrukare minska användningen av insatsvaror och få bättre skördar. “Precisionsodling är ett brett område som kan definieras på lite olika sätt, men i grund och botten handlar det om att producera mer mat med mindre insatser. Med rätt data och verktyg blir det enklare att förse grödan med rätt sak, i rätt mängd, på rätt plats, och vid rätt tid”, säger Isak.  

Vi frågar Isak om hur han skulle beskriva de olika momenten inom precisionsodling. 

“Det handlar om att ha en kedja av verktyg och produkter för att förstå grödans behov och sjukdomar och sedan agera på denna information. Det finns en uppsjö av tekniker och sensorer för att förstå mer om grödan, som till exempel bildanalys av satellit- eller drönarbilder och olika typer av sensorer för att mäta kväveinnehåll i grödan. Sen gäller det att också förstå marken där grödan växer och där finns det också flera olika metoder baserade på antingen sensorlösningar eller analyser på labb. Vad den begränsande faktorn är för att grödan ska nå sin fulla potential kan skilja sig mycket mellan olika delar av fälten. Och för att förstå vilka förutsättningar som finns gäller det att ha ett bra beslutsstöd som kan suga in och bearbeta all data med smarta algoritmer i kombination med lantbrukarens erfarenheter för att skapa styrfiler som gör att exempelvis gödselspridaren kan variera mängden kväve på olika delar av fälten automatiskt. Denna typ av beslutssystem börjar bli vanligare idag och ett exempel är vår digitala assistent Freja.”  

Kan du ge några konkreta exempel på hur precisionsodling hjälper till med att få rätt timing i odlingsmomenten?  

“Ett intressant exempel är att pricka in rätt tillfälle på våren för att så fröna, för där kan man ha ett ganska tight tidsfönster på kanske fem dagar med optimala förutsättningar för en bra grobarhet. När fröet sätts i marken så får det inte vara för blött men inte heller för torrt för då gror det inte. När jorden torkar upp på våren är det viktigt att lantbrukaren anpassar tidpunkten för sådd rätt för att pricka in en tid med lagom mycket fukt. Detta kommer bli ännu viktigare med tanke på att klimatförändringarna ändrar förutsättningarna!”  

Vilka tekniska områden skulle du bedöma utvecklas mest nu och hur ser du på utvecklingen framgent?  

“Överlag är utvecklingen inom precisionsodling bara i sin linda och det finns massor med utvecklingspotential. I slutändan är det viktiga att få till ett resurseffektivt och lönsamt jordbruk som anpassar insatserna efter behoven. Om det sedan är eko eller konventionellt som passar bäst på just det fältet är i min värld sekundärt, det primära är att vi får system som ger bra skördar, minimerar lantbrukarens kostnader, minimerar onödig användning av kem och kväve, och maximerar ekosystemtjänsterna. Här kommer precisionsodling spela en viktig roll i framtiden. Till exempel skulle ”See and spray”-teknik, där man har kameror på sprutan som kan avgöra var det behöver sprutas ogräsmedel och hur mycket, i kombination med mekanisk ogräshackning kunna bidra till att mycket mindre kemikalier behövs men med bibehållen skörd. Jag är övertygad om att vi kommer lösa de problem som lantbruket står inför med en smart kombination av mänsklig erfarenhet och smart teknik!” 

Avslutningsvis frågar vi Isak om han ser fler aspekter där precisionsodling kan bidra till ökad miljönytta inom jordbruket.   

“Det beror lite på hur brett vi definierar precisionsodling, men tekniken kan definitivt hjälpa till att minska lantbrukets negativa klimatpåverkan, näringsläckage och användning av bekämpningsmedel samt öka ekosystemtjänsterna. Till exempel kan man avgöra hur djupt och ofta marken behöver bearbetas vilket minskar behovet av diesel och kan öka kolinlagringen i marken, eller minska kvävegivorna på de områden som har dålig skördepotential för att minska både näringsläckage och utsläpp av växthusgaser. Samtidigt sparar lantbrukaren stora pengar på minskat användning av dyra insatsmedel. Nya ekosystemtjänster kan också skapas genom att beräkna lönsamheten på olika delar av fälten odla dessa lågproduktiva områden med exempelvis ängsblommor för att hjälpa insekterna, eller klippas korta i så kallade ”lärkrutor” för att hjälpa häckningen av sånglärkor. 

I lantbruket finns en stor vilja att förändra sig till det bättre i klimat- och miljöfrågor och det finns många möjligheter att använda teknik för detta, men det som saknas är en god lönsamhet inom näringen som gör att de kan investera i den ofta dyra tekniken. Här tror jag att nya affärsmodeller som ger lantbrukare betalt för ekosystemtjänster är nyckeln framåt!”  

Vi tackar Isak för denna gång och ser fram emot att följa utvecklingen inom precisionsodling.  

Du som vill läsa mer om Isak och AgriOpt hittar mer information på https://www.agriopt.se/freja/

Med precisionsodling går miljö och ekonomi hand i hand 

Täckdikning med Peter Borring.pdf

Peter Borring: ”Det räknas för lite på täckdikningens ekonomi”

På 10 poäng: Vi åker mot skördeområde som är lillebror till Östergötlands flaggskepp - 0513. 

8 poäng: Här är normskörden för höstvete dryga 7 ton per hektar. För höstraps är den dryga 3 ton. 

6 poäng: Ärtskördarna i området har ökat med hela 6% årligen de senaste 10 åren – från 2,2 ton 2012 till 3,6 ton 2021. 

4 poäng: Respekterad lantbruksprofil med väloljat munläder och vass penna bor på resmålet. 

2 poäng: Borra inte ner dig för djupt i ovanstående kryptiska ledtrådar - vi är på väg till självaste Peter Borring i skördeområde 0514 i Mjölby kommun i Östergötlands län i Götalands norra slättbygder.

Du kan vara lugn, vi förväntar oss inte att du kunde svaret på 10 poäng. 

Hursomhelst, denna artikel handlar om en investering som är mycket omskriven inom svenskt jordbruk men som det inte alltid räknas så mycket på – nämligen täckdikning. Tillsammans har Gårdskapital och Peter tagit sig an en investering i täckdikning på Peter Borrings gård Södra Karleby Frälsegård. 

I artikeln intervjuar vi Peter om hans syn på dränering i allmänhet och täckdikningsekonomi i synnerhet. För den numeriskt intresserade läsaren kan vi hänvisa till räkneexemplet i slutet av denna artikel där vi går på djupet och borrar ner oss i de ekonomiska nyckeltalens värld avseende täckdikningsinvesteringar. PDF-version finns att ladda ner här. 

Oavsett om du är självägande lantbrukare, jordbruksarrendator eller ”passiv” jordägare så är denna artikel läsvärd.

Hej, Peter! Kan du kort berätta om din verksamhet?

Jag brukar öppna med frasen att jag är en ganska typisk ”bonne” med dagens mått mätt. Vad jag menar med det är att jag äger en del av min mark men arrenderar en desto större andel. 25% är egen ägd mark och 75% arrenderas.  Jag är dock otypisk på så vis att jag både brukar marken konventionellt och ekologiskt. Jag driver idag växtodling på 115 hektar, varav 70 hektar ekologiskt och 35 hektar konventionellt. 

Hur är dräneringsstatusen på gården? 

Den är överlag tillfredsställande, både på marken som jag själv äger och på den arrenderade marken. Jag arrenderar en del av Svenska Kyrkan och de har inte haft några problem med att bekosta täckdikning på mitt gårdsarrende. Men det finns en del täckdikningar på min brukade areal som börjar ta slut. Vi har ett mindre skifte på 4 hektar på min självägda mark där det finns ett dräneringsbehov för att få bukt med surhålen och ogräsen.  

Kan du berätta mer om förutsättningarna för skiftet som ska täckdikas? 

Det är som sagt ett mindre skifte och det brukas ekologiskt. Vi kör en klassisk ekologisk växtföljd med vallfrö (gräsfrö) x 3, höstraps, höstvete, åkerböna, höstvete, vårkorn. Arronderingen är inte den bästa med mycket kanter. Det är just kanterna av skiftet som lider av att dräneringen börjar ge efter. Den gamla täckdikningen är på 16 meter med tegelrör. Jordarten är lite blandat, både styv lera och lättare jordar, mosaikjord med andra ord. Den nya täckdikningen blir 12 meter med plaströr, en helt annan kaliber. 

Jag anser att en 20-procentig ökning av skörden är realistiskt. Med en ny täckdikning så höjer vi lägstanivån kraftigt och får en helt annan medelnivå på skörden, just eftersom förbättringen på kanterna blir så stora. Dessutom har vi ett antal surhål där täckdikningens positiva effekt lär bli påtaglig. 

          För att vara konkret så tar vi 2.800 kg per hektar på höstrapsen idag. Om vi ökar skörden med 20% med dagens priser så ökar kassaflödet med 7.000 kr per hektar. När det gäller höstvetet, där tar vi 5.000 kg idag. Om vi ökar med 20% så är det 1 ton mer i skörd. Det blir också en del pengar per hektar. Jag anser det vara rimligt att räkna med 20% ökning på de andra grödorna också, just eftersom lägstanivån är så låg på fältet idag. Om vi räknar med 3.000 kr intäktsökning per ha i snitt så blir det 12.000 kr per år på hela arealen. På 10 år blir det 120.000 kr. 

          Detta ska ställas mot investerings-kostnaden. Inflationen har satt sina spår på priset på material. Gruset har stuckit iväg i pris. Men även om vi räknar med en investeringskostnad på upp mot 40.000 kr per hektar så är investeringen klart lönsam. 

Figur 1: Kalkylerad intäktsökning per hektar per gröda till följd av Peters investering i täckdikning. Logiken är: Ju högre intäkt före investeringen, desto högre intäktsökning i absoluta tal (20% skördeökning).

Ser du potential för minskade kostnader också till följd av investeringen?  

Ja, det kan man tänka sig. När det torkar upp bättre och blir mindre skitigt så minskar givetvis maskinkostnaden. Minskat ogrästryck leder också till lägre maskinkostnader (drivmedel + arbete). Men jag skulle säga att den ökade skördeintäkten är det mest väsentliga ökade kassaflödet.

Är det någon specifik typ av gårdar som du anser har extra mycket att vinna på en god dränering? 

Inom EKO-odlingen har vi ju ett högre pris. Så 20% ökning av skörden ger en större intäktsökning på en ekologisk gård jämfört med en konventionell. En annan aspekt som talar för täckdikning på EKO-gårdar är att skillnaden mellan ”humankonsumtion” och foder är större än för konventionellt. Dvs du har en större förlust om din vara blir nedklassad från människomat till foder om du är ekologisk. I och för sig är kvalitetskraven inte lika höga för ekologiskt men om du råkar ut för nedklassning svider det. En investering i täckdikning minskar nedklassnings-risken. 

         Något som dock drastiskt förändrat spelplanen, särskilt på mindre bördiga jordar, är de skenande priserna på insatsvaror och gödsel i synnerhet. Om vi får ett lite blötare år, det behöver inte vara något katastrofår, då spricker kalkylen. Så de höga insatsvarupriserna gör att vi knappt har råd att odla jordar som inte levererar sin fulla potential. Även om täckdikning ökar säkerheten. 

Det nya geopolitiska läget har också satt fingret på livsmedels-säkerheten. När nu tillgången till livsmedel blir mer osäker så kan man argumentera för att vi har ett ansvar att nyttja potentialen i odlingen till fullo. Därmed kan man ifrågasätta EKO-odlingen som endast utnyttjar 70% av potentialen i vissa bygder. Så, EKO-odling mycket att vinna på täckdikning, även om spelplanen förändrats nu. 

Om vi tar ett bredare perspektiv så har nederbördsrika bygder med lerjordar mycket att vinna på täckdikning. Vi märker hur klimatet förändras. För 20 år sen dög 16 meters dikesavstånd. Nu är man nere på 12 meter. Man börjar till och med prata om 10 meter för att klara klimatförändringen. 

Om vi ser till skördeökningseffekten av täckdikning är det dock specialodlingarna med rotfrukter och grönsaker som lär ha mest att vinna på en tillfredsställande dränering. 20% skördeökning på 1 hektar höstraps för mig ger 7.000 kr i ökad intäkt. För specialgrödor kan det ge en mastig intäktsökning, om inte med sexsiffriga så alla fall med femsiffriga tal. För specialgrödor är dessutom riskpremien högre. Eftersom den odlingen är så arbetsintensiv så har du puttat in mycket kapital i odlingen före skörd. En dålig skörd är isåfall väldigt förödande, dvs ”fallet” är stort. Då är du beredd att betala en högre försäkringspremie i form av dränering.  

           Men egentligen har alla gårdar att vinna på dränering, särskilt som markpriserna är så höga och gödningen kostar vad den kostar. Att maximera värdet av sin befintliga areal framför att expandera sin areal är något jag vurmar för.

Figur 2: Specialgrödor har god utväxling av intäkterna (per ha) på en täckdikning givet 20% skördeökning. Priserna baseras på 5-årssnittet för konventionella grödor och skördarna för 10-årsnittet för genomsnitt av konventionell och ekologisk skörd.

I det nya landsbygdsprogrammet kommer det ett nytt täckdikningsstöd på 30% av investeringen. Vad är din syn på denna typ av riktade stöd? 

Min syn är i grunden inte så positiv. Min uppfattning är att investeringsstöden kapitaliseras i högre investeringskostnader. Undantaget är ifall det är ett mer diffust stöd med en begränsad pott så att det råder osäkerhet om huruvida den breda marknaden kan erhålla stödet eller inte. Denna nyckfullhet (eller osäkerhet) gör att stödet då inte kapitaliseras i högre investeringskostnad. Även om det såklart är mer orättvist med stöd som bara kommer ett fåtal till del.  

Det verkar ju ändå som att täckdikning generellt är en investering som betalar sig. Ändå är dräneringen eftersatt i Sverige. Vad beror detta på tror du? 

Det finns sannolikt flera orsaker. En orsak är investeringens långsiktighet. Det är ingen riktigt som vet hur länge en täckdikning lever. Den har visserligen en bokföringsmässig avskrivningstid på 10 år men den tekniska livslängden är minst 50 år, om underhållet sköts rätt. Detta är ett särskilt dilemma på arrenderad mark vilket jag brukar återkomma till. De små privata markägarna tycker det är dyrt att betala för en dränering, i förhållande till hur mycket de kan höja arrendeavgiften. 

Men här finns mycket att vinna på en bättre kommunikation mellan arrendator och jordägare. Vi måste bli bättre på att räkna på täckdikningens ekonomi. Om arrendatorn kan visa upp en kalkyl för markägaren och förklara hur en god dränering gynnar båda parter och att brukningsvärdet (och därmed marknadsvärdet) på marken ökar, då är det nog fler markägare som vill investera. 

Det finns även möjligheter för arrendatorn att investera på arrendestället mot inlösenavtal. Men detta ställer ännu högre krav på att jordägaren  är engagerad. 

Hur är viljan att investera i täckdikning bland dina jordägare? 

Som jag nämnde har jag ett gårdsarrende hos Linköpings Stift. Min uppfattning är att Kyrkan investerar på sina gårdsarrenden, men är mindre benägna på sidoarrendena. Bland mina privata jordägare finns det en stor spridning i investeringsvilja. Vi har ändå en tradition här på slätten att jordägaren betalar för täckdikning. Här på slätten har jordägaren ett större incitament att investera i täckdikning jämfört med i mellanbygd eftersom markägarens förräntning på investeringen blir högre här på slätten. Svårare är det i mindre bördiga bygder. Där är skördarna lägre men det kostar lika mycket att täckdika. Så då blir det svårare för jordägaren att räkna hem investeringen eftersom arrenderättens värde (alltså kassaflödena från marken) inte ökar i samma grad och därmed kan inte arrendeavgiften höjas i samma grad. 

Ser du ett värde i att aktörer som Gårdskapital hjälper till att räkna på investeringen?

Ja, det gör jag. Att räkna är alltid bättre än att inte räkna, även om beräkningar i slutändan sällan stämmer – ingen vet ju vad det nya normalpriset är. Vad ska vi räkna med för spannmålspris i kalkylen? Det är ingen lätt fråga. Men rent generellt måste vi bli bättre på att räkna på investeringar i täckdikning. 

På små oregelbundna skiften är täckdikning extra intressant

Figur 3: Hur länge lever en täckdikesanläggning och hur fort avtar dess fertilitet? Därom tvista de lärde, dvs figuren ovan är långt ifrån en utbredd sanning. Vissa hävdar att en täckdikning med rätt underhåll och rätt material kan vara fertil i över 70 år. Faktorer som är avgörande förutom underhåll är material och jordart. Att en stor andel av Sveriges täckdikesarsenal fortfarande utgörs av gamla tegelrör med dåligt underhåll drar sannolikt ner statistiken. Nya täckdikesanläggningar har troligtvis en helt annan livslängd än gamla. Medelåldern ökar således, inte bara bland människosläktet utan även bland täckdikessläktet. Evolutionen går framåt. Ett förändrat klimat med förändrad nederbörd kan dock göra ett slitaget ökar relativt sett vilket ställer krav på underhåll och minskat dikesavstånd (högre försäkringspremie). 

Hur länge lever en täckdikesanläggning? Därom tvista de lärde. Såhär säger Jon Wessling, markvårdsexpert på Hushållningssällskapet. 

Det är ingen som vet hur länge en täckdikning håller. Det finns hundra år gamla anläggningar som fungerar. Många av anläggningarna är gjorda på 50-60-talet och där visar nya försök att omtäckdikningar kan vara värda att göra.

En annan expert på Hushållningssällskapet, tillika pedagogisk ekonomiexpert i ATL, Elenore Wallin skriver följande: 

Den tekniska livslängden är 40-50 år. Med tanke på att det täckdikades mycket på 1960-talet finns det stora arealer som i dag har behov av underhåll av täckdikning eller nytäckdikning. Vilket och hur stort behovet är varierar mellan olika jordarter.

Täckdikningsinvestering på Södra Karleby Frälsegård i sammandrag

Areal: Här har vi utgått från respektive grödas beräknade andel i växtföljden, även om detta kan variera med årsmånen. 

Pris: Vi har utgått från det ungefärliga medelvärdet de senaste 12 månaderna, från SJV, justerat med en EKO-premie. Det är en delikat fråga vilket som är det nya genomsnittspriset att använda i kalkyler. I kalkylen har vi inte räknat med nedklassning, men det är också en parameter som finns möjlighet att ta in i beräkningen. 

Medelskörd: 10-års beräknade medelskörd för respektive gröda. Denna beräknas öka med ca 20% efter investeringen.

Min.skörd: Anger beräknad minsta skörd under en 10-års period. Täckdikningen beräknas inte bara höja medelskörden utan även höja minsta skörden, dvs skörderisken (skördevariationen) minskar. Detta är en minst lika viktig parameter som genomsnittsskörden, även om den är mer abstrakt. Minstaskörd som andel av medelskörd beräknas öka från 70% till 75% till följd av investeringen. Dvs ”nedsidan” minskar. 

Investeringskostnad: Här är en schablon på investeringskostnad för täckdikningsentreprenör per hektar baserat på dikesavståndet 12 meter. I praktiken kan kostnad för arbete vara svårt att avgöra ifall lantbrukaren hjälper till, eftersom lantbrukaren inte fakturerar sig själv. 

Ekonomisk livslängd: Enligt Bokföringsnämndens rekommendationer är den minsta möjliga avskrivningstiden (ekonomiska livslängden) 10 år. Notera att detta inte är den verkliga livslängden utan endast styr avskrivningsunderlaget och beskattningen. 

Teknisk livslängd: Detta är den verkliga livslängden, dvs i hur många år kan täckdikesanläggningen generera kassaflöden? Hur länge är täckdikningen fertil? Vi antar 50 år men att produktiviteten successivt avtar under dess livslängd. Det är logiskt att kapaciteten inte är lika hög år 10 som år 49. Dvs den skördehöjande förmågan är inte binär utan avtar successivt. 

Underhåll per år: Schablon från SJV:s rekommendationer. I praktiken kan underhållet komma mer sporadiskt, tex i samband med en spolning av rören. 

Kassaflödesinflation: Denna inflation avser ökningen i de kassaflöden som investeringen skapar. I detta fallet är det endast priset på avsalugrödor som avses eftersom minskade kostnader inte beaktas i kalkylen. Dvs en kassaflödesinflation om 2% betyder i praktiken att priset på avsalugrödorna på fältet som täckdikas ökar med 2% per år i snitt. Denna inflation behöver inte vara samma som KPI (konsumentprisinflationen).  

Skatt: Schablon för enskild firma. Det antas att räntefördelning är möjligt för att undvika hög marginalskatt. 

Payback: Svarar på frågan: Hur många år tar det att betala tillbaka investeringen utan hänsyn till kapitalkostnad? I praktiken mäter detta lönsamhetsmått återbetalningstiden för totalt investerat kapital, som om investeringen finansierad till 100% med egen insats och att lantbrukaren inte har något avkastningskrav på den egna insatsen. 

Payback (diskonterat): Svarar på frågan: Hur många år tar det att betala tillbaka investeringen MED hänsyn till kapitalkostnad? Dvs här blir återbetalningstiden något längre eftersom man även räknar med kapitalkostnaden (ränta på lånat och eget kapital). Detta är ett mer rättvisande mått på payback-period. En payback-period på 14 år kanske vid första anblick inte verkar jättebra. Det ska å andra sidan jämföras med investeringens tekniska livslängd som är 50 år. Dvs investeringen är ”hemräknad” redan efter en tredjedel av dess livslängd, det är bra. 

WACC (avkastningskrav): Svarar på frågan: Vilken är den genomsnittliga räntan jag betalar för att finansiera investeringen? Denna beräkning är något abstrakt då det är en kombination av lånat kapital och eget kapital (egen insats). Räntan på eget kapital är fiktiv, dvs det är ditt egna avkastningskrav, medan räntan på lånat kapital är en verklig ränta, dvs en ränta som faktureras. Finansiering med investeringsstöd har 0% avkastningskrav så investeringsstöd sänker avkastningskravet. I Peters fall utgår vi från ett avkastningskrav på 5% som sjunker till 4,6% på grund av viss finansiering med investeringsstöd. 

Internränta (IRR): Svarar på frågan: Vilken är den högsta ränta jag kan betala och ändå räkna hem investeringen? Så länge WACC (avkastningskrav) är LÄGRE än internräntan så är investeringen lönsam. I Peters exempel är IRR 10,6% och WACC är 4,6%. I praktiken betyder det att avkastningskravet kan öka med 6% och ändå är investeringen lönsam. 

Nettonuvärde (NPV): Svarar på frågan: Vad är investeringen värd? Eller rättare sagt, vad är investeringens avkastningsvärde (brukningsvärde)? Ifall den enskilda firman vore ett aktiebolag så skulle detta mått visa hur mycket värdet på bolagets aktier ökar till följd av investeringen. Så länge NPV är STÖRRE än 0, så är investeringen lönsam. I exemplet tolkas NPV som att investeringen ökar värdet på åkermarken med 57.000 kr per ha. 

Nuvärde (självkostnad): Svarar på frågan: Vad är det maximala belopp jag kan betala för investeringen för att jag ska kunna räkna hem den under dess tekniska livstid? Så länge självkostnaden (nuvärdet) är STÖRRE än investeringskostnaden så är investeringen lönsam. Exemplet visar att det högsta belopp man kan betala är 95.000 kr per hektar, för att den ska vara lönsam. 

Avkastning på totalt kapital: Svarar på frågan: Hur mycket kassaflöde skapar investeringen per investerad krona? Avkastning på totalt kapital på 8,9% betyder att 8,9 kronor skapas per 100 kr i investering. För att investeringen ska vara lönsam så ska avkastning på totalt kapital vara HÖGRE än WACC (avkastningskravet). IRR är dock ett bättre mått för lönsamhetsanalys än avkastning på totalt kapital. Detta på grund av att avkastning på totalt kapital kan förändras under investeringens livslängd, eftersom täckdikningens skördehöjande förmåga successivt sjunker. Samtidigt gör inflationen att avkastning på totalt kapital successivt ökar under investeringens livslängd. 

Förändring i direktavkastning: Svarar på frågan: Hur mycket ökar åkermarkens direktavkastning till följd av investeringen? Detta är ett intressant mått eftersom det i praktiken mäter åkermarkens ökning i motståndskraften mot höjda räntor (eller jordräntor), efter investeringen. I Peters exempel har vi antagit ett markpris på 250.000 kr per hektar (lågt räknat). Förändringen i direktavkastning är 1,18 procentenheter. Det betyder att åkermarkens räntabilitet (förräntning) ökar med 1,18 procentenheter. Det innebär också att åkermarkens kassaflöden kan stå emot en höjd ränta med 1,18 procentenheter jämfört med före investeringen. 

Nuvärdeskvot: Definieras som Nuvärde/investeringskostnad. Svarar på frågan: Hur många gånger kan investeringskostnaden maximalt öka för att investeringen ska vara lönsam. I exemplet är nuvärdeskvoten 2,52. Det innebär att investeringskostnaden maximalt kan  öka 2,52 gånger tills investeringen inte längre är lönsam. Dvs det finns en marginal i kalkylen för att klara en investeringskostnad som ökar med 150%. Man må tycka att det är dyrt att anlita en täckdikningsentreprenör. Men enligt kalkylen kan man ha råd att betala en täckdikningsentreprenör även om kostnaden skulle sticka med 150%. 

Investeringscase - Täckdikning med Peter Borring

Med Biostar kan vi komma att börja harva vetet igen, så som min far gjorde på den gamla goda tiden

I Bolstad i skördeområde 1512, beläget på Dalboslättens mjälaleror invid Vänerns västra strand, möter vi en välkänd figur i lantbrukskretsar. Här verkar Hagsgårds Lantbruk med Bertil Hagsgård i spetsen, en man med många strängar på sin lyra. Trots sin stora rutin är Bertil ödmjuk och ständigt öppen för nya perspektiv och innovationer. Något som resulterat i ett förvärv av en 12-meters GST Biostar, som en av de första gårdarna i Sverige. Här har Gårdskapital varit delaktig i finansieringen.

Hej, Bertil! Vad är det du tilltalas av med multiverktyget GST Biostar?  

”Det är mycket som känns rätt med en Biostar. Bland annat har vi problem med skorpbildning på mjälajordarna här uppe. Förmodligen blir detta problem större i ett förändrat klimat med mer nyckfull nederbörd. Därför värdesätter jag Biostar som skorpbrytare, maskinen är kanon på att bryta skorpa. Sen är det funktionen som ogräsharv också.  

Med Biostar kanske vi kommer börja harva vetena igen, det blir isåfall en nygammal företeelse i denna trakt. När jag var barn harvade min far höstvetena. Han brukade skämtsamt säga att man skulle be grannen harva för det såg så fult ut efteråt. Men sen slutade vi med detta på 80-talet för att vi började ogräsbehandla, eftersom ogräsmedlets effekt hämmas av harvningen. Men som sagt, det är ju en tradition som vi kanske kommer ta upp igen med Biostaren. Mekanisk bearbetning känns också strategiskt i och med att växtskyddets framtid är osäker.”  

I Bertils odlingsbygd är merparten av odlarna konventionella och ogräsmedel är ett tillgängligt verktyg i verktygslådan. Även Hagsgårds Lantbruk bedriver konventionell växtodling men har likväl andra verktyg för att bekämpa ogräsen såsom minimerad jordbearbetning och mellangrödor, även om detta kräver större finess och timing. GST Biostar blir  således ytterligare ett verktyg för ogräsbekämpning.  

Mekanisk bearbetning känns strategiskt i och med att växtskyddets framtid är osäker

Hur räknar du hem investeringen i GST Biostar? Går det att få fram någon överslagsberäkning? 

”Det finns olika aspekter att räkna på. Något som jag lärt mig av GST Biostars grundare Jacob Gubi i Danmark är att Biostars luckringseffekt kan öka mineraliseringen.” 

”Jo, det är samma effekt som min far propagerade för med harvningen av vetet. När du harvar så frigörs bundet kväve i marken och mer kväve blir tillgängligt för grödan. Det är särskilt intressant med tanke på dagens gödselpriser.” 

”Jacob Gubi pratade om några försök de gjort nere i Tyskland. Då har de kunnat påvisa 20-30 kg extra mineraliserat kväve som en effekt av Biostaren. Med ett kvävepris på 30 kr/kg blir det 900 kr per hektar. Och om vi sätter 70 kr för ekologiskt kväve, då blir effekten på ekologiska gårdar 2100 kr per hektar. Jag ska dock säga att vi inte ska ta dessa siffror som en utbredd sanning förrän vi vidimerat detta. Men det säger i alla fall något om potentialen.”

Framtiden får utvisa hur väl dessa siffror stämmer. Klart är i alla fall att maskinen kommer komma till god användning hos Hagsgårds Lantbruk inom såväl ogräsbekämpning, som luckring, skorpbrytning och rensning av spillsäd.

Biostaren kommer att nyttjas av Hagsgårds Lantbruk och Häljeruds Lantbruk. Förhoppningsvis kan de lära av varandra om hur Biostar beter sig under Dalboslättens odlingsbetingelser.

Lantbrukare som kan ligga steget före och vara proaktiva med att hålla kvar näringsämnen på gården och minska avrinningen kan ha mycket att vinna framöver när medvetenheten hos konsumenterna ökar om miljöproblemen med övergödning

Med Haber-Bosch processen och den stora tillgång till billigt kväve som följde förändrades förutsättningarna för jordbruket i grunden. Men den gröna revolutionen har inte varit helt grön. En bieffekt är att stora mängder näring från såväl konstgödsel som stallgödsel runnit av och bidragit till kraftig övergödning, vilket inte minst situationen i Östersjön vittnar om. I länder som Holland har detta fått drastiska konsekvenser, där regeringen nu vill minska djuruppfödningen för att få ner kväveläckaget. Utvecklingen går i riktning mot högre krav på cirkularitet. Såväl konsumenter som lagstiftare ser ut att alltmer vilja främja jordbruk som lyckas begränsa avrinningen och cirkulera näringsämnen på gården. Fånggrödor, uppsamlingsdammar, verktyg för precisionsodling och olika åtgärder för att ta hand om stallgödsel på bästa sätt är några av de områden som har potential. Idag träffar vi Peter Johansson som är VD och grundare av Ecofarma, ett bolag som har sin bas i Sydafrika men även verkar i Sverige. Ecofarma arbetar med ett antal spännande produkter för att optimera tillväxtförutsättningarna i jorden. 

Vi börjar med att fråga Peter hur han ser på framtidens jordbruk och hur det kan bidra till att hantera miljöutmaningar. 

“Globalt är jorderosion och alltmer utarmade jordar ett stort problem. Den intensiva användningen av konstgödsel har höjt skördarna men över tiden har det minskat bördigheten, det är lite som att vi använt batteriet utan att ladda upp det igen. Det finns idag en växande förståelse om hur kemiska gödselmedel påverkar mikrolivet negativt och rubbar de naturliga processerna som utvecklats i jorden genom evolutionen. Att få till ett odlingssystem där vi gynnar mikrober och fungi blir centralt för att leverera stabila skördar med bra näringsinnehåll. I Sverige är vi inte heller helt förskonade från problem med utarmad fertilitet i åkermarken, det finns stora arealer med förbättringspotential. Att bygga mer humus i jorden blir en viktig fråga framåt. Sen kommer systemet inte ändras över en natt men alltmer talar för att ett jordbruk som fokuserar på att bygga jordhälsa kommer gynnas av såväl kunder som politiker”  

Vad gör ni konkret på Ecofarma för att bidra till den utvecklingen?  

“Vårt fokus är olika produkter som jobbar med mikrober, humus och fungi. De biostimulanter vi har är allt från aminosyror till humus (humic till exempel som är renodlad humus) och fulvosyra (fulvic). Vilka produkter som är mest intressanta skiljer sig givetvis mycket beroende på vilken jordart man har, klimatet man odlar i och vilken gröda vi pratar om. På sandiga jordar kan det vara relevant att jobba med produkter som tillför mikrober till exempel. Humushalten (organiska materialet) i jorden är en viktig aspekt för att få goda skördar oavsett var på jorden man är. Humusmolekylen kan man se som en spiral med typ 600 molekyler, och på änden sitter fulvosyra. Här har Ecofarma ett mer renodlat substrat. Fulvosyran fungerar som en bladspray som bidrar till fotosyntesen. Lite förenklat kan man säga att den ökar tillgängligheten för plantan och underlättar för en optimal fotosyntes. Humus och Fulvosyran finns i all fruktbar jord men försvinner så sakta när jorden tillförs kemiska gödselmedel. Planthormorer och organiskt kväve jobbar vi också med”  

Vad är grejen med organiskt kväve?   

“Förenklat kan man se det som att kolmolekyler då sitter ihop med kvävemolekyler. Det läcker då inte så mycket eftersom kolmolekylen är större och inte lika lättflyktig I jorden. Det gör att den så att säga fastnar bättre i en lerjord eller sandjord. Samtidigt som kolet i sig självt är energi för mikrober. Kvävet mineraliseras då mer effektivt och blir mer tillgängligt för plantan när den behöver det. Sen är problemet med icke-organiskt kväve att det är direkt tillgängligt för alger medan organiskt kväve inte är det, därför kan det organiska kvävet också spela en viktig roll i att minska problemen med övergödning och algblomningar med döda havsbottnar som följd. Vi har exempelvis en produkt vi kallar NC32 som kan passa extra bra i många svenska jordar, särskilt jordar med bra mylla. Det fina är att det dessutom blir en win-win eftersom det då går att använda sig av mindre kväve och spara ner på urea-kostnaderna. Kvävet blir tillgängligt i jämnare takt och över längre tid medan kolet bidrar till näring för mikrolivet och att bygga bättre jordstruktur. I Sydafrika har produkten varit på marknaden i 15 år och med de stigande priserna på konstgödning växer intresset nu kraftigt. Vi har gjort en del försök på svenska gårdar och har fler odlingsförsök på gång vilket blir spännande”  

Är det några särskilda områden annars du håller ögonen lite extra på just nu?  

“Fosfortillgången blir en viktig fråga framgent tror jag. De kända tillgångarna är så geografiskt koncentrerade i inte minst Marocko att det blir geopolitiskt känsligt. Hur det utvecklas tror jag vi kommer få läsa mycket om framöver”  

Vi tackar Peter för denna gång och ser fram emot att höra mer om hur resultaten blir i de svenska odlingsförsöken. 

Att öka kolinlagringen inom jordbruket kan bidra till nya intäkter för företagen och är centralt för att nå klimatmålen. En ny studie vi vill tipsa om att läsa visar på lovande åtgärder inom lantbruket för att nå dessa mål.

I en ny studie i samarbete med Svensk Kolinlagring har forskare från Lunds Universitet och MiljöMatematik AB undersökt framtidsvisioner för ett svenskt hållbart jordbruk. Resultaten är baserade på workshops med svenska lantbrukare, lantbruksrådgivare samt olika aktörer från livsmedelsindustrin. Medan forskning överlag ibland kan bli väl teoretisk går denna studie på djupet med utgångspunkt i de framtidsvisioner och praktiska erfarenheter som lantbrukare själva har, vilket vi tycker gör studien extra intressant.  

Enligt forskarna bakom studien är det en utmaning att det än så länge saknas riktigt kostnadseffektiva metoder för att mäta kolinlagring med precision. Även om det finns en efterfrågan från företag och samhället att betala för kolinlagring är det som verkligen behövs ett mer holistiskt synsätt där inte bara kolinlagringen utan de viktiga men svårkvantifierade aspekterna runtomkring också värderas, såsom levande ekosystem, biologisk mångfald, biologin i jorden, och inte minst bättre lönsamhet för lantbrukarna. 

Studien resulterade i ett antal visioner om konkreta åtgärder. Ökad odling av perenna grödor, mellangrödor och samodling med buskar, fruktträd och nötträd är ett sådant område. Vidare sågs potential i att integrera djuruppfödning alltmer med växtodlingen, exempelvis genom ökade betessamarbeten mellan gårdar med växtodling och djurhållning.  

Studien framhåller även betydelsen som konsumenter och handelsledet spelar i att främja hållbara dieter och långsiktiga relationer med odlare, för att skapa en stabil efterfrågan på de livsmedel som bidrar till ökad kolinlagring. Samarbeten mellan gårdar och bättre system för direktdistribution från gård till konsument framhölls även som viktigt. Vidare visade studien på ett behov för ökat kunskapsutbyte mellan gårdar och ökad kunskap inom kolinlagringsbefrämjande jordbruksmetoder hos rådgivare. 

Du som vill läsa mer hittar studien här
Författare av studien är: Emma Johansson, Sara Brogaard (Lund University Centre for Sustainability Studies (LUCSUS) och Lova Brodin (MiljöMatematik Malmö AB) 

Enöga mat, som drivs av Anna och Niklas Sundberg, bedriver en småskalig produktion av naturbeteskött, med fokus på naturvård och biologisk mångfald. De arrenderar marker på ett naturreservat i Huddinge samt på landsort i Stockholms skärgård för att föda upp bockkillingar från olika getgårdar.

I Sverige äts det en hel del getost, men inte lika mycket getkött. Det leder till att tusentals bockkillingar tyvärr avlivas varje år, eftersom de inte producerar mjölk. Som tur är finns Enöga gård som tar in bockkillingar från andra gårdar och låter de beta. Runt februari föds killingarna ute på de olika getgårdarna där de får dia i någon månad. Framåt maj tas de till Enöga gård där de släpps ut på bete i reservatet. Efter betessäsongen körs getterna till småskaliga slakterier där de sedan paketeras i köttlådor. För att minimera stressen för djuren körs de dit av Anna och Niklas själva på halmade hästsläp. Tack vare Enögas arbete och engagemang skapas en “win-win-win” där getterna får leva vidare en säsong, naturreservatet hålls i skick, och konsumenter får tillgång till ett miljösmart och gott kött.

För Huddinge kommun som äger naturreservatet där getterna betar är fördelen att markerna hålls öppna samtidigt som getterna gynnar den biologiska mångfalden. Getterna skapar exempelvis goda förutsättningar för utrotningshotade arter såsom cikadan, som i sin tur blir mat för staren och grönfinken. Genom evolutionen har naturen utvecklat en balans mellan betesmarker och betesdjur, en balans som Enöga gård bidrar till att hålla vid liv. Getuppfödning kritiseras ibland, likt nötköttsuppfödning, för det metan som djuren avger. Men det är viktigt att komma ihåg att metanet de avger är biogent och ingår i ett kretslopp som naturen utvecklat över miljontals år. Betande djur levererar viktiga ekosystemtjänster. Exempelvis bidrar betandet till att gräsarterna växer bättre och lagrar in mer kol i jorden när getterna får beta och “naturgödsla” markerna. På de 100ha som Enöga gård förvaltar har de nyfikna getterna gott om marker att upptäcka och buskar att äta från. Enöga mat kör med biogasbil och de enda inköpen av insatsvaror är lite mineralfoder, så produktionen är närmast att betrakta som klimatneutral. 

Getuppfödning kritiseras ibland, likt nötköttsuppfödning, för det metan som djuren avger. Men det är viktigt att komma ihåg att metanet de avger är biogent och ingår i ett kretslopp som naturen utvecklat över miljontals år.

Gethagarna har med åren också blivit ett populärt utflyktsmål för skolungdomar och andra grupper som får titta på och hänga med bockkillingarna. Här hålls även uppskattade föreläsningar om hållbara livsmedelskedjor och bevarande av lantraser. Köttet är populärt bland besökarna, och säljs även till andra kunder runt om i Stockholm, exempelvis via Reko-ringar. En ledstjärna för Enöga mat är att ta tillvara på hela djuren. Det som inte säljs i köttlådor tas därför om hand och förädlas till charkprodukter såsom korvar och andra delikatesser. Även hudarna tas om hand och säljs separat.  

Under 2022 expanderar Enöga mat från 200 till 250 getter och investerar dessutom i att kunna lagra in mer av köttet, för att få en jämnare försäljning över året. En satsning som Gårdskapital är glada över att kunna vara med och finansiera. 

Kundcase: Uppfödning av bockkillingar på naturbete

Vi lämnar mellanbygden i Orvenbo (Se Del 2: Jon Orvendal) och rör oss neråt i Mälardalen, närmare bestämt till det frodiga och natursköna Grödingelandet i skördeområde 0111, söder om Stockholm. Här huserar Karshamra Mat & Trädgård, ett spjutspetsföretag som är experter på att ta till vara jordens resurser och förädla gårdens produkter. 

Frågor om avhandlas i artikeln är bl.a.: 

Vad är möjligheterna och utmaningarna med regenerativa metoder inom grönsaks- & trädgårdsodling? 

Hur kan man som odlare med begränsad odlingsyta bygga ett livskraftigt företag? 

Är arealens storlek en begränsande resurs för att åstadkomma en god jordhälsa?

Ladda ner artikeln genom att klicka på den gröna knappen nedan: 

Jordhälsa Del 3 - Karshamra.pdf

Fördjupning Jordhälsa - Karshamra Mat & Trädgård

Vi lämnar Adam Gierttas Munsö (Se Del 1: Adam Giertta) och rör oss uppåt i Mälardalen, närmare bestämt till Västerlövsta socken i skördeområde 1922 i Uppsala län. I denna mellanbygd bor växtodlingsoraklet, tillika Gårdskapitals rådgivare, Jon Orvendal. 

Vad är egentligen definitionen av regenerativt jordbruk? Och varför är detta begrepp så omtvistat? 

Hur kan lantbrukare i mindre bördiga odlingsbygder (mellanbygder) maximera sin jordhälsa? 

Introduktion till nyckeltalet marktäckningsgrad och varför det är ett nyckeltal som har framtiden för sig 

Ladda ner artikeln genom att klicka på den gröna knappen nedan. 

Jordhälsa Del 2 - Jon Orvendal.pdf

I denna artikel får ni möjlighet att lära känna en av Gårdskapitals rådgivare, Svante Kaijser. Vi diskuterar bland annat Svantes syn på förhållandet mellan risk och avkastning för framgångsrik växtodling, och hur samarbete mellan odlare inom samma avrinningsområde skulle kunna främja ett mer miljösmart jordbruk i framtiden.

Vi beger oss mot gården Halltorp i Gärdhem i Västra Götalands län där Svante bedriver växtodling med en växtföljd bestående av bland annat vall, åkerböna, spannmål och oljeväxter. Han läste på SLU Ultuna och jobbade tidigare på Uppsala Akademiförvaltning, samt som rådgivare på Hushållningssällskapet och Ludvig&Co. Under 2021 började han också engagera sig som rådgivare för Gårdskapital där han bidrar med sin praktiska kunskap om lantbruksekonomi och regenerativa metoder. Svante kommenterar att han uppskattar att vara del av ett team som delar hans “nördintresse” för finansiering och risk inom lantbruket. 

Vad är då Svantes filosofi för att bedriva ett hållbart och lönsamt jordbruk? Det är centralt, säger Svante, att utgå från de egna förutsättningarna på gården. Halltorp ligger i en mellanbygd där skördarna kan variera kraftigt jämfört med den bördiga Varaslätten som ligger ett stycke bort. Därför blir det viktigt att hålla nere odlingsrisken och begränsa behovet av inköpta insatsvaror. Blir vädret svårt och skörden låg har man då inte lika mycket rörliga kostnader att täcka. Att bygga upp en allt hälsosammare jord som naturligt kan förse växterna med näring är därför en av kärnpunkterna i Svantes strategi. Han ser också till att optimera arbetet med ekosystemtjänster för att få en god fast intäkt genom stödsystemet. Svante tillägger att om hans gård hade legat i en slättbygd där skördarna är mer stabila hade han nog valt en odlingsstrategi med lite mer insatsvaror.  

Svantes intresse för de regenerativa principerna föddes när han läste och hörde mycket från amerikanska källor, exempelvis filmen “Under cover farmers” som gav honom något av en aha-upplevelse. De regenerativa principerna hade stora likheter med det ekologiska odlingssättet som Svante redan jobbade med. Att långsiktigt bygga upp mullhalten för att i framtiden kunna lämna efter sig en jord i bättre status än när han tog över ser han som en del i en slags yrkesstolthet. Dagen då han slutar som odlare vill han ha ökat mullhalten och förbättrat jordhälsan så mycket han kan för att ha bidragit till en förbättring för nästa generation. Att förbättra jordhälsan över tiden kan man likna vid att ladda upp ett batteri, eller bygga upp en starkare balansräkning.  

Regenerativt jordbruk kan ibland bli lite av ett urvattnat begrepp. Svante kommenterar att det är viktigt att koka ner det till konkreta mål man kan jobba praktiskt med. Ett sådant exempel är jordens infiltrationskapacitet som är viktigt för alla jordbrukare, eftersom gott om vatten i jorden är centralt för att få goda skördar och vara motståndskraftig vid torra perioder. Svante tillägger att på systemnivå odlas det för mycket annuella grödor och jordbearbetas för mycket, och då blir jordarna över tiden svårare att bruka. Det kan bli en negativ spiral som till exempel leder till vattenfyllda fält på våren som gör det svårt att etablera vårgrödorna. Efter att själv ha haft problem med stora vattenpölar på fälten vid vårbruket märkte han att ju mer vall han odlade, ju mindre han jordbearbetade, och ju fler gröna dagar han hade, desto mindre blev pölarna. Det ledde också till att avrinningen minskade. Vattnet gick istället ner i jorden och mull och näring läckte inte ut lika mycket. Svantes gård har styva leror och får mycket regn så de ekonomiska fördelarna med perenner, mellangrödor och minskad jordbearbetning blev allt tydligare. Framgent ser också Svante detta som en förutsättning för ett lönsamt jordbruk eftersom regnen blir allt mer intensiva och nyckfulla. För att begränsa odlingsrisken nu och i framtiden är många regenerativa principer därför ekonomiskt intressanta.   

Dagen jag slutar som odlare vill jag ha ökat mullhalten och förbättrat jordhälsan så mycket jag kan för att ha bidragit till en förbättring för nästa generation

Förutom de ekonomiska och biologiska fördelarna kan det också bli en bonus att inte behöva oroa sig lika mycket för hur regnen ska bli, det tar bort ett stressmoment från odlingen. På våren, som är Svantes favoritårstid, behöver han inte längre oroa sig för vattenfyllda fält utan kan njuta mer av att solen och lärkorna tittar fram igen. Eller på en regnig höstkväll, då kan han ägna sig åt att se på en bra film och samtidigt känna sig trygg med att mellangrödan ute på fälten hjälper till att absorbera regnet så näringsämnena inte rinner bort. På tal om bra filmer kan Svante rekommendera Mr Jones från 2019 som handlar om den stora svälten i Ukraina på 1930-talet.

I takt med att frågor som kolinlagring i jordbruksmark får allt mer uppmärksamhet har Svante funderat mycket på hur det ska gå till och mätas i praktiken. Han menar att det har sina utmaningar att få en stabil mätning av kol som är säker och kostnadseffektiv över tiden eftersom förutsättningarna varierar mellan olika gårdar och tidshorisonter. Det som i slutändan är intressant är att öka kolinlagringen på samhällsnivå. Samhället behöver att hela Sveriges åkermark går åt rätt håll, det är först då lantbruket på riktigt kan få positiva effekter för det framtida klimatet och livsmedelssäkerheten. Halltorp ligger inte långt från Göta älv och något som är ganska statiskt över lång tid är hur vattnet rinner i just vattendragen. Det är så naturen har delat in geografin i olika områden. Och i vattendragen kan man ofta se effekterna av dålig hushållning med mull. Är det för mycket jorderosion i ett avrinningsområde hamnar jordpartiklarna till slut i vattendragen, vilket över tiden blir en förlust för både skogs och jordbruk som är beroende av hälsosamma jordar som håller kvar kol och näringsämnen. Svante har därför funderat om det skulle gå att få till ett system där man kunde mäta partiklar I vattendragen och koppla det till brukarna i avrinningsområdet för att skapa incitament i avrinningsområden att minska mängden jord och mull som rinner av till vattendragen.  

Om alla i samma avrinningsområde kunde få ekonomiska incitament för att minska näringsläckaget skulle det över tiden leda till klarare vatten. I ett specifikt avrinningsområde skulle man då kunna gynna de brukare som gör åtgärder som att ha fler gröna dagar i växtföljden till exempel. Idealt sett menar Svante också att man skulle behöva inkludera konsumenterna i avrinningsområdet. Deras val i matbutiken har nämligen en stor påverkan. Om de som köper maten får starkare incitament att handla från producenterna i det avrinningsområdet som implementerar de goda åtgärderna skulle fler och fler odlare också motiveras till att exempelvis förbättra dräneringen och börja med mellangrödor.  

Avslutningsvis kommer vi in på omvärldsläget där Svante nu ser ett systemskifte som accelererar. Lantbrukare blir viktigare inte bara som matproducenter utan även som energiproducenter. Möjligheterna och förutsättningarna att hitta smarta lösningar och investera i att producera förnybar energi lokalt blir allt starkare. Exempelvis skulle biogasen kunna få en renässans. Men vi ska vara försiktiga med vad vi använder för att producera biogasen. Det är bättre om djurfoder först får ätas av djur, som producerar restprodukter som kan rötas till biogas, än att vi börjar odla grödor som direkt ska matas in i en biogasproduktion.   

Solceller blir också allt mer relevant. Både på tak och på kantzoner för egen förbrukning. Eller på fält med dålig avkastningsförmåga. De stora utvecklarna bygger ogärna parker som är mindre än 20-25 ha. Då får man i bästa fall försöka hitta en kombination, kanske med pollinerade växter eller vall, och får eller andra djur som kan beta under solcellerna. Så får djuren dessutom skydd från vind och regn. Det bästa är om vi kan få ut både energi och mat från samma mark.  

Om alla i samma avriningsområde kunde få ekonomiska incitament för att minska näringsläckaget skulle det över tiden leda till klarare vatten

Vad är en optimal skörd? Intervju med Svante Kaijser

Denna artikelserie gör en djupdykning i begreppet jordhälsa. Vi diskuterar med lantbrukare om deras syn på jordhälsa, vad som är deras drivkrafter samt hur de brukar just sin jord för att uppnå bästa möjliga markstruktur. I serien möter vi 3 lantbrukare med vitt skilda förutsättningar men med liknande visioner. 

I den första delen styr vi kosan mot Munsö socken i skördeområde 0321 i Svelands slättbygder i Stockholm län. I denna gamla vikingabygd ligger natursköna Bona Gård, där växtodlingsfilosofen Adam Giertta huserar. I artikeln delar Adam frikostigt med sig av sina visdomar om matjorden, dess hälsa och dess gåtor. Hämta artiklen genom att klicka på knappen nedan:

Nyheter

(ENG) Challenges in Agroforestry and Regenerative Farming

Vad är egentligen direktavkastningen på jordbruksfastigheter?

Med precisionsodling går miljö och ekonomi hand i hand

Investeringscase - Täckdikning med Peter Borring

Kundcase: GST Biostar

Fördelarna med organiskt kväve

Framtidsvisioner för svenskt jordbruk

Kundcase: Uppfödning av bockkillingar på naturbete

Fördjupning Jordhälsa - Karshamra Mat & Trädgård

Fördjupning Jordhälsa - Jon Orvendal

Vad är en optimal skörd? Intervju med Svante Kaijser

Fördjupning Jordhälsa - Adam Giertta

Odling av fleråriga grönsaker

Medfinansiering eller brygglån vid investeringsstöd

Alléodling som förbättrar ekonomi, jordhälsa och livsmedelssäkerhet

Kriget i Ukraina får stora konsekvenser för svenskt jordbruk

Intervjuserie: Djurvälfärd & regenerativa metoder

Intervjuserie: Jordhälsa & kolinlagring

Intervjuserie: Generationsskifte

Intervjuserie: Hållbara investeringsmöjligheter

Lanbrukares möjligheter att minska riskerna och öka miljönyttan

Kundcase: Marknadsföring och kommunikation

Ansvarsfullt lantbruk för framtida generationer

Kundcase: Växthus för ekologisk grönsaksodling

Tillsammans kan lantbrukare och investerare möjliggöra en säker och hållbar framtida livsmedelsförsörjning

Kundcase: Dränering

Lånesyfte

Villkor

Om oss

Följ oss